Vad är dopning?

Med dopning menas missbruk av hormonpreparat och andra läkemedel med avsikt att öka musklernas styrka och volym.

Doping används i betydelsen när idrottsutövare förbättrar sin prestationsförmåga med hjälp av de substanser eller metoder som är förbjudna enligt den lista som World Anti-Doping Agency (WADA) upprättat och som tillämpas av Riksidrottsförbundet i Sverige.

Kort historik

Den idrottsligt inriktade dopingen tog fart i mitten av 1800-talet bland kanalsimmare och cyklister. Dessa uthållighetsidrottare använde sig av medel som koffein, kokain och stryknin för att förbättra sina prestationer, ibland med katastrofala konsekvenser. 1896 dog cyklisten Arthur Linton under en cykeltävling i sviterna av en överdos av stryknin. Ordet "doping" dyker för första gången upp i engelska ordböcker och beskrivs som en lösning som man ger till hästar och hundar inför kapplöpningstävlingar.

På 1930-talet lyckades flera av varandra oberoende vetenskapsmän kartlägga testosteronets struktur och man framställde snart syntetiskt testosteron för första gången. Upptäckten resulterade i att Adolf Butenandt och Ruzicka fick Nobels pris i kemi 1939.

Det dröjde inte länge förrän AAS blev en kommersiell vara, primärt avsedd för läkemedelsproduktion. Olika preparat kom att användas inom en rad medicinska områden, men eftersom bruket av AAS var och är förknippat med allvarliga biverkningar är det medicinska bruket idag högst begränsat.

På 1950-talet började AAS användas av kroppsbyggare i forna Sovjetunionen och USA.

Inför de olympiska spelen 1968 tillsatte Internationella Olympiska Kommittén en medicinsk kommité som utarbetade den första listan över vad som skulle anses vara doping. De första dopingtesterna genomfördes i vinter-OS 1968. På dopinglistan fanns bara stimulantia.

Riksidrottsförbundet startade sitt antidopingarbete inom idrotten på 1970-talet. 1973 startades en informell dopinggrupp, som 1975 ombildades till Dopingkommittén. Samma år hamnade AAS på listan över förbjudna preparat inom idrotten. 1977 infördes ett regelverk för bestraffning inom idrotten och Dopingkommissionen bildades.

1988 fuskade Ben Johnson till sig segern på 100 meter genom att använda Stanozolol. Samhället började också förstå att missbruk av hormonpreparat också förekom utanför den organiserade idrotten, vilket gjorde att Socialdepartementet, 1989 tillsatte en utredning om AAS-missbruket i samhället.

1992 trädde "Lagen om förbud mot vissa dopningsmedel" i kraft i Sverige. I samband med den nya lagen fick också Folkhälsoinstitutet i uppdrag att bevaka utvecklingen och sedan 1993 ingår frågor om dopning i CAN: s (Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning) årliga drogvaneundersökning.

1993 bildades Dopingjouren på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge och året därpå beslutade regeringen om direktiv för en parlamentarisk utredning med uppgift att göra en översyn av dopningsproblemet i samhället.

1999 uppdaterades Dopningslagen och även bruket av dopningsmedel kriminaliserades och en högre straffskala för dopningsbrott infördes. Det skrevs in i Socialtjänstlagen att socialnämnden är skyldiga att aktivt arbeta för att förebygga missbruk bland barn och ungdomar av bland annat dopningsmedel.

2001 tillsattes länssamordnare och kommunala samordnare för drogprevention  för att arbeta med förebyggande åtgärder i kommuner och län och 2008 inrättades ett ANTD-sekretariat  inom Socialdepartementetför att åstadkomma en bättre nationell samordning. Regeringen tillsatte även en arbetsgrupp, SAMANT, som ska utgöra ett forum för att utbyta erfarenheter och information samt utveckla samarbetet mellan politikområdena. Samma år bildades också ett särskilt råd för alkohol, narkotika, dopnings- och tobakfrågor, ANDT-rådet. Detta skall bistå ANDT-sekretariatet med underlag och synpunkter.

2009 presenterade Folkhälsoinstitutet en utredning om Dopningen i Sverige.

2011 skärps Dopningslagen med. Maxstraffet för grovt  dopningsbrott höjs från 4 till 6 års fängelse.

Dopning som samhällsproblem

Missbruk av dopningsmedel räknas idag som ett samhällsproblem. Vi lever i en tid där utseende och krav på skönhet spelar en stor roll i många människors liv. Idag förekommer missbruket huvudsakligen utanför tävlingsidrotten, där missbruket sker främst av estetiska skäl.

Anabola androgena steroider (AAS) och andra dopningspreparat missbrukas av både ungdomar och vuxna. Majoriteten av de missbrukare Dopingjouren kommer i kontakt med är av manligt kön.

Det är inte bara den person som missbrukar AAS som kan drabbas negativt, utan även de i personens närhet. Anhöriga beskriver ofta att deras liv påverkats negativt när någon som står dem nära missbrukar AAS.

Tillgänglighet
Beslagen av dopningsmedel som görs av tull och polis, ökar kraftigt för varje år. Tillgängligheten via internet är stor och det finns ingen kvalitetskontroll av preparat. Illegalt tillverkade produkter med felaktigt deklarerat eller kontaminerat (förorenat) innehåll är mycket vanligt. På internet finns också en mängd odokumenterad och ovetenskaplig information.

Granskad av Anders Rane, professor i klinisk farmakologi.